Aralsjön var en gång Centralasiens största insjö. Idag återstår endast en fjärdedel otjänligt vatten med ett fåtal fiskarter i. Miljöförstörelsen här är ett av de tydligaste exemplen på hur vår hälsa är beroende av den natur som omger oss.

Det är en råkall morgon på Aralsjöns botten.
Fyra seniga kor lunkar mot dagsbetet, förbi rostande båtskrov som knäpper i kylan när solen sakta stiger.

Jag står här torrskodd och stum och försöker förstå att detta tills nyligen var en av världens största insjöar. Man får ta fantasin till hjälp för att se det som nu försvunnit för gott: färskt vatten så långt ögat når, och enorma bestånd fisk.

På 60-talet var Uzbekistans ledare fast beslutna att öka landets bomullsproduktion. De avledde sjöns vatten och pepprade fälten med växtgifter och insektsmedel.
Sovjetingenjörerna tänkte på femårsplaner och exportintäkter. De tänkte inte på lokalbefolkningens vardag.

Inget är sig längre likt här. Den forna sjöbotten är nu en del av det förorenade ökenlandskapet, med dess dammiga snår och buskar. Hamnstaden Muynak ligger idag 150 kilometer från den återstående spillran av Aralsjön. Fiskeindustrin har kollapsat.

Till och med vädret har förändrats. Vintrarna är kallare och somrarna varmare. Mäktiga stormar blåser tonvis med salt och gifter över landskapet, städerna, åkrarna. Utdragna torrperioder förstör ofta de redan magra skördarna, skadar boskapen och försämrar tillgången till dricksvatten.

Många har flyttat härifrån i hopp om bättre levnadsvillkor. De som bor kvar i Karakalpakstan i landets nordöstra hörn tillhör det allra fattigaste i ett redan fattigt land. De är trångbodda och undernärda.

Karakalpakstan är tuberkulosbakteriens paradis. Infektionsrisken i denna region är bland de högsta i hela forna Sovjet. Anledningarna är flera, men den röda tråden är landets sköra ekonomi. Miljökatastrofen vid Aralsjön är en bidragande orsak. En annan är att all subvention och annat ekonomiskt stöd till regionen försvann när Sovjetunionen upplöstes.

Vårdsektorn har drabbats hårt av det senaste årtiondets ekonomiska kollaps. En läkare tjänar runt 140 kronor i månaden, en sjuksyster hälften så mycket, och år 2002 avsatte sjukvårdsbudgeten 5 kronor per invånare för behandling av tuberkulos.

Karakalpakstans befolkning lär ha många svåra år framför sig. Ingen som lever här förblir opåverkad av den miljöförstörelse som drabbat landet.

Läkare utan Gränser har undersökt
sambanden mellan miljöförstörelsen och folkhälsan kring Aralsjön. Bland annat har man mätt mängden organiska föroreningar i mat som inhandlats på öppna marknader runt om i Karakalpakstan.

I en rapport som nyligen presenterades framgår att i stort sett all mat är förgiftad av en cocktail växtgifter, insektsmedel, råttgifter, svampmedel och industriutsläpp.

Kemikalierna orsakar en rad olika sjukdomar hos djur och människor, bland annat cancer, nervskador, utvecklingsstörningar och immunsjukdomar.

I stort sett alla gravida kvinnor runt Aralsjön lider av anemi och avråds från att amma sina barn på grund av förgiftningsrisken.

Njurcancer är vanligare här än någon annan stans i forna Sovjet. De allra flesta barn som dör av maginfektioner föddes i Centralasien.

Medellivslängden bland män är 40 år.

Dricksvattnet i närheten av Aralsjön är till stora delar otjänligt. Och till synes oskyldiga rätter som fisk, lammkött, glass, kyckling, stekoljor, bröd, lök och potatis kan över en längre tid vara rent livsfarliga.

Det innebär att förr eller senare blir de som bor här skadade av den besinningslösa rovdriften på naturen. Detta är en vardagsoro som Karakalpakstans invånare får leva med en lång tid framöver.

  To top of page 

Copyright © 2000 Dedijer Media AB. All rights reserved. Republication or redistribution of Dedijer Media content, including by framing or similar means, is expressly prohibited without the prior written consent of Dedijer Media. Dedijer Media shall not be liable for any errors or delays in the content, or for any actions taken in reliance thereon.